Som många mindre öriken får Åland idag lida av konsekvenser som större nationer åsamkat de ekosystem som öarna är beroende av. Samtidigt kan Åland på många sätt leda vägen för en fördjupad samverkan över gränserna som kan vända situationen. Viktiga verktyg kan hittas i två större juridiska genombrott i Europa: På EU-nivå har “Ekocid-liknande” brott nyligen kriminaliserats och på landsnivå har Spanien erkänt lagunen Mar Menors juridiska rättigheter. Åland har genom sin rätt att stifta egna lagar, och möjligheten att driva detta genom exempelvis medborgarinitiativ, stora möjligheter att påverka positivt för en stabilare hållbar utveckling i området.

Idag finns en stor samstämdhet när det gäller Östersjöns problem, som många länder kan känna igen sig i. Precis som på flera andra håll har dagens miljöskydd inte visat sig tillräckligt för att värna detta stora ekosystem, som kringliggande länder är beroende av. Det här pekar på en uppenbar brist i rådande miljölagar; de är inte primärt till för att skydda ekosystem utan för att reglera exploateringen av dem. Det har alltså inte varit kriminellt att förstöra dem. Om förstörelsen har kunnat ses som skada på egendom så har ägaren möjligen kunnat väcka åtal, men ekosystemen har inte själva behandlats som juridiska subjekt.

Naturens rättigheter och ekocidlagstiftning ändrar på detta. Flera länder har idag antagit en deklaration om naturens rättigheter som erkänner ekosystemens rätt att existera, blomstra, utvecklas och återställas i kraft av sina inneboende egenvärden, inte bara på grund av eventuella nyttovärden för oss människor. Bland länder som erkänner naturens rättigheter i grundlag och/eller miljöbalk finns Ecuador, Bolivia och Uganda, medan exempelvis Nya Zeeland, Bangladesh och Spanien erkänner dem för specifika ekosystem. Parallellt pågår processer för att till exempel forma universella rättigheter för vattensystem och hav.

Ännu ett verktyg är Ekocidlagstiftning. Den kan sägas vara en juridisk konkretisering av de rättigheter som slås fast i de olika deklarationer världen över som erkänner ekosystem som juridiska subjekt. I februari 2024 trädde den nya EU-lagen i kraft som kriminaliserar “ekocid-liknande” brott. Dessa olika framsteg har växt fram genom samspel mellan tre ömsesidigt stärkande processer: Den juridiska innovationen som redan är praktik i flera länder, den sociala rörelsen som driver på och mobiliserar opinion, samt det kulturella skiftet där vi lär oss att se på och respektera ekosystemen som subjekt istället för enbart objekt. Där vi utforskar vad det innebär att bygga livgivande relationer till de ekosystem vi är del av.

Vad skulle bli möjligt om Åland skulle välja att använda dessa verktyg för att stärka sitt redan tydliga ledarskap för Östersjöns långsiktiga existens som levande ekosystem? Skulle subjektifieringen av de marina livsmiljöerna runt kusterna kunna samla en politisk majoritet, uppbackad av forskning? Kan civilsamhället mobilisera det nödvändiga folkliga stödet för att ett medborgarinitiativ ska få genomslag? Vad skulle det innebära att initiera dialog- och lärprocesser i frågorna, som del av mobiliseringen? Lärdomar kan bland annat hämtas från de nämnda initiativen i Europa. Draghjälp kan hämtas i att EU:s medlemsländer måste implementera den nya lagen inom två år. Det ger Åland möjlighet att få till mer konkreta skrivningar i sina landskapslagar, med tydligare användning av ecocid-begreppet.

Kanske är exemplet från Spanien än mer intressant, där lagunen Mar Menors rättigheter har erkänts efter ett medborgarinitiativ som ledde till att lagen ändrades. Problemen i Mar Menor liknar de i ekosystemen kring Åland med föroreningar, övergödning, hotade livsvillkor och förstörda fiskevatten. Den gediget utformade deklarationen om lagunens rättigheter slår bland annat fast att den är en juridisk person och att dess rättigheter ska övervakas av såväl myndigheter som medborgare. Systemtänkandet bakom detta stämmer väl överens med målet om ekosystembaserad havsförvaltning. Förutsättningarna finns alltså.

FN:s generalsekreterare har vid flera tillfällen beskrivit mänsklighetens nuvarande sätt att behandla jorden på som “ett krig mot naturen”. Det är ett krig där naturens resurser plundras utan respekt för ekosystemens egen rätt att existera, trots att vi är beroende av dem för vår långsiktiga överlevnad. På motsvarande sätt skulle naturens rättigheter och ekocidlagstiftning kunna beskrivas som steg för att sluta fred med den mer-än-mänskliga naturen. Inbyggt i dessa juridiska innovationer finns en strävan att förverkliga en relation till våra livsmiljöer som präglas mer av ömsesidig samverkan än av ensidigt utnyttjande.

Idéerna bygger på en världsbild som erkänner att människan inte är jordens härskare, utan del av dess livsväv tillsammans med andra arter. Det är ett synsätt som sammanfaller med vetenskapens förståelse för naturen som sammanhängande ekosystem. En sådan gemensam vision kanske inte bara kan bidra till fredlig samverkan med ekosystemen utan även till mer fredliga relationer mellan folk och länder – ett arbete grundat i vetskapen att vi behöver samlas kring målen att skapa goda livsförutsättningar även för framtida generationer. Fred med jorden och på jorden.

Ingrid och Nikolas Berg, ekopedagoger, utbildare och föreläsare som bland annat medförfattat böckerna “Naturens rättigheter – att skapa fred med jorden” och “Framtidens by – när lokalsamhällen tar sig rätten att blomstra”. De driver även folkhögskolekurser om bland annat ekopedagogik och hållbar demokrati.

På Kustvattendagen i Mariehamn den 19 september 2024 föreläser Ingrid och Nikolas om naturens rättigheter som verktyg för att skydda kustvattnen.