Texten publicerades som gästledare i Ålandstidningen den 30 juli 2024

Kaizen är en japansk filosofi om förbättring eller förändring till det bättre. Världen förändras och för att idrottsrörelsen ska hänga med och fortsätta vara aktuell, behövs kontinuerlig utveckling. Förändring kan vara svårt, men gör vi ingenting riskerar vi minskat deltagande och går miste om alla fördelar. Idrottsdeltagande förbättrar livskvaliteten.

Kim Berglund, ordförande i Ålands innebandyförbund, skrev för två år sedan: ”Idrotten behöver förnyas och organiserad idrott måste göras attraktiv igen”. Han refererar till problematiken med att hålla kvar ungdomar i idrotten och till att det är ”för sent” att i tonåren börja med en ny idrott, om man inte varit aktiv tidigare eller inte hittat sin grej. Är det för sent, så är det på grund av de nu gällande strukturerna som behöver utmanas.

Vi behöver också utmana den åländska protektionismen som Rebecka Eriksson skrev om 2019. Vi håller gärna fast vid det vi har; den ursprungliga organiseringen, träningsmetoderna, tävlingsformerna och spelreglerna. Funkar de inte så är det ”någon annan” som borde göra eller ha gjort något annat. Protektionismen hämmar utvecklingen. Det finns en rädsla för att ”tappa” aktiva till någon annan idrott eller aktivitet eller rädsla för mindre bidrag om man förändrar sättet att bedriva verksamheten på.

I Kanada har en vetenskapligt förankrad modell utvecklats, the Long-Term Athlete Development-model, med syfte att skapa en sund och effektiv utvecklingsmiljö för idrottare med livslångt deltagande i fokus. Ett syfte med modellen var att göra det lättare att utmana befintliga strukturer och dessas tillkortakommanden och konsekvenser, exempelvis att ungdomar slutar för tidigt.

Som en effekt av modellen har man på flera ställen i världen börjat omstrukturera idrottstävlingar för att skapa en mer hållbar utvecklingsmiljö. Tävlingsregler såväl för barn som för vuxna anpassas för att göra det roligare. Lägre nät, mindre spelplaner, möjligheter att kasta bollen i spel i stället för serve och så vidare. Den snabbt växande gåfotbollen är ett bra exempel, vem har sagt att man måste springa för att spela fotboll?

Det finns också indikationer på att det till exempel vore fördelaktigt att spela sjumannafotboll högre upp i åldrarna än vad vi i dag gör. Vågar vi gå i bräschen för att testa detta? Det är förstås inte helt lätt då idrotten på Åland inte existerar i ett vakuum, men kan vi tänka lite Kaizen här? Små kontinuerliga förbättringar. Vad är bäst för idrotten och idrottarna?

Något annat jag vill utmana är varför vi bedriver träning och tävling för barn i åldershomogena grupper i stället för nivåanpassade. Det finns många idrotter som redan bedriver träning över åldersgränser. Ändå verkar vi tro att detta inte kan funka i andra, eller att det inte kan funka i tävling.

För många aktiva slutar tidigt med sin idrott, och det finns de som aldrig hittar glädjen i att röra sig och att motiveras av sin utveckling och att lära sig nya färdigheter.

Landskapet finansierade för första gången läsåret 2023-2024 ett specialunderstöd för idrotts-, kultur- och fritidsaktiviteter. Målbilden är att med hjälp av föreningar och andra aktörer öka tillgången till aktiviteter i anslutning till skoldagen. Här ska det finnas möjlighet för alla barn att med låg tröskel prova på, för att de ska hitta den där grejen som får just deras ansikte att lysa. Här behöver samarbeten utforskas och osynliga gränser klivas över för att vi ska nå målbilden. Det krävs mod att göra något annorlunda än vi alltid har gjort, mod att utmana strukturerna och mod att investera resurser för att det ska bli bra.

För att åländsk idrott ska kunna fortsätta blomstra och inspirera kommande generationer, måste vi omfamna modet att förändra och förbättra – ett litet steg i taget, med Kaizen som ledstjärna.

Jenna Gestranius, Sportchef hos medaktören Ålands Idrott