Vi befinner oss i en omvälvande situation.

Kraftfulla nödåtgärder har vidtagits för allas vår hälsas skull, särskilt för personer i riskgrupperna. Nödåtgärderna får långtgående konsekvenser, där många redan blivit eller riskerar att bli både permitterade och uppsagda. De som redan innan krisen var utsatta får det nu ännu tuffare, både på kort och längre sikt. En långtgående solidaritet med dessa personer är en förutsättning för att samhället ska hålla ihop.

Samtidigt har coronakrisen fundamentalt förändrat våra sätt att tänka och leva.

De allra flesta av oss har de senaste decennierna levt i en väldigt skyddad tillvaro. Vi har förletts att tro att vi är närmast odödliga. Åtminstone har vi gjort allt vi kan för att undvika att prata om döden. Dessutom har livet inneburit ett överflöd med tillgång till mängder av privilegier för väldigt många.  Till exempel har våra pass givit oss rätten att resa i stort sett över allt och vi har kunnat få nästan vad som helst hemlevererat, utan att ens behöva gå utanför dörren.

Plötsligt, över en natt, har vi chockartat insett att allt är förgängligt. Att allt som har en uppgång också har en nedgång. Vi har fått en påminnelse om att mycket av det vi tagit för givet inte alls är självklarheter.

Nu när insikten om alltings förgänglighet får fäste inom oss så växer sig vår inneboende tacksamhet över att få leva allt starkare. Möjligen gör detta oss något mer öppna för att släppa taget om åtminstone några av våra privilegier, till förmån för andra värden. Omvandlingen öppnar upp för nya tankar.

När vidden av coronakrisen så smått börjat sjunka in i vårt medvetande kan vi också sätta in den i ett sammanhang. Då ser vi att coronakrisen följer på torkan under sommaren 2018 och stormen Alfrida som inledde året 2019. Dessa kriser, tillsammans med exempelvis skogsbränder och smältande isar i andra delar av världen, är helt i linje med de prognoser som vetenskapen i många år informerat om. Torkan, Alfrida och coronakrisen är bara början på en serie omfattande samhällskriser.
   Många av dem är antingen direkt eller indirekt utlösta av klimatförändringarna eller den pågående förlusten av biologisk mångfald. Omfattande dricksvattenbrist, system för matproduktion som kollapsar och återkommande pandemier är exempel på samhällskriser som vetenskapen bedömer som sannolika effekter av den globala uppvärmningen och förlusten av biologisk mångfald. Om vi inte mer eller mindre omgående lyckas stoppa utsläppen av koldioxid och den pågående utrotningen av arter kommer kriserna dessutom att uppstå i en allt snabbare takt.

När det kommer till den globala uppvärmningen, som är ett många gånger större hot mot både vår hälsa och ekonomi än coronakrisen, är den huvudsakliga lösningen i grund och botten enkel. Det handlar om att vi ska sluta använda oss av fossila bränslen. Lösningen innebär att vi ska avstå från detta privilegium. Och hanteringen av coronakrisen visar att vi har förmåga att vidta drastiska och långtgående åtgärder när vi står inför ett existentiellt hot.

Coronakrisen öppnar därmed upp dörren för införandet av ett förbud mot användning av fossila bränslen. Om vi är kloka så sätter vi igång med ett gradvis införande av förbudet omgående, där olika sektorer och användningsområden fasar ut de fossila bränslena i en hanterlig takt. Med ett varsamt och framåtblickande införande av det fossilfria samhället kan vi, till skillnad från coronakrisen som plötsligt ryckt undan mattan från stora delar av arbetsmarknaden, skapa försörjningsmöjligheter för oss alla.

Annars står vi inför återkommande och kaosartade förlopp i likhet med det vi upplevde då undantagstillståndet infördes i förra veckan. Låt oss skrida till verket.

Micke Larsson
Huvudsekreterare, nätverket bärkraft.ax och dess utvecklings- och hållbarhetsråd