Texten publicerades som gästledare i Ålandstidningen den 17 juli 2024.

Förmågan att lita på varandra i olika situationer, det vill säga förmågan att känna tillit, är viktig för att kunna fungera i vardagen. Men varför ser vi på tillit olika beroende på om vi diskuterar enskilda individer eller individer samlade i organisationer?

Medaktörer. Det är samlingsnamnet för alla organisationer som har ställt sig bakom utvecklings- och hållbarhetsagenda för Åland. Utvecklings- och hållbarhetsagendan består av möjligheter och mål för vårt samhälle, om allt från välmående människor till minskad klimatpåverkan. Tillsammans bildar dessa organisationer ett nätverk vid namn bärkraft. För några är bärkraft-nätverket kanske helt okänt, på sin höjd en lång men ganska betydelselös lista med organisationer som samhällsledare visar upp i fina dokument för världen. Som en av många centrala personer inom nätverket är listan mycket mer än så för mig. Det är i förlängningen en lista på personer som vågar pröva och utmana varandra, men framför allt personer som vågar lita på varandra.

Organisationerna är fyllda med människor. Människor med kunskap, idéer, ambitioner och drömmar. Det finns givetvis en massa gropar på vägen mot ett hållbart samhälle, men i processen måste vi ha tillit. Ska vi genuint ha tillit till varandra måste vi också känna tillit till att våra medmänniskor inte förvandlas till passiva pappersvändare eller aggressiva rovdjur samma stund som de stiger innanför dörrarna till sin organisation, oavsett om organisationen är offentlig eller privat. Det är trots allt samma personer i organisationerna som de människor vi vill stärka tilliten till utanför organisationens dörrar. Detta blir speciellt påtagligt i ett litet samhälle som Åland.

Våra medmänniskor vill oss inte illa. Undantagen är få. Det måste vi våga lita på. Klivet till att organisationerna, bestående av våra medmänniskor, vill oss och vårt gemensamma gott borde inte heller då vara långt. Att våga tro att människorna i organisationerna inser att vi är beroende av varandra och vår omgivning. För att stärka tilliten följer även ett eget ansvar, till exempel som att dra en tydlig linje mellan att vara granskande och kritisk till att överdriva och samla billiga poäng som spelar på andra människors rädslor.

En lätt väg är att betona risk och säga nej. Och vi är duktiga på att se risk. Att se risk kräver sällan stort engagemang, nämnvärd kreativitet, drömmar eller mål. Det sker automatiskt och i vissa fall tjänar det oss väl. Ur ett strikt miljömässigt hållbarhetsperspektiv så är stora delar vårt leverne och samhälle ett gigantiskt risktagande. Men där det finns risk finns det också en inbyggd vilja att minimera risken för att uppnå trygghet och säkerhet. Att minimera riskerna och faktiskt skapa något kräver rakt motsatta förmågor än de som krävs för att se dem. I en vardag med övergödning, förlust av biologisk mångfald och klimatförändringar behöver vi inte fler som betonar riskerna. Vi behöver fler som vågar se bortom risken och strävar efter tryggheten genom sunda, praktiska beslut som gör skillnad. Besluten är en nödvändighet för att kunna verka på sikt. Och dessa människor finns redan mitt bland oss, i organisationerna.

Kanske kan vi finna tillräcklig tillit till våra medmänskor för att våga tro att de också känner ett kollektivt misslyckande då sommarens första våg av blågröna alger sveper in, och att flera tycker att årstidernas stillsamma förändring och särdrag skulle vara saknade i sin frånvaro. Att andra också känner detta till sådan grad att det faktiskt är villiga att agera.

Vi lever trots allt med samma mål, tydligt listade i utvecklings- och hållbarhetsagendan. En lista med naiva drömmar, hävdar vissa. Men våga drömma då! hävdar jag.

Karin Rosenberg-Brunila, ledande hållbarhetslots.